Muffzi

En liten berättelse om min smärta.

Inlagd mitt i semestern på sjukan inte så kul, men när jag väl fick komma därifrån började allt elände. Sen den dagen har jag haft en ihållande smärta i buken som alltid fins där, och i den eländiga smärtan får jag kramper med huggande brännande ihärdig smärta som enbart går över med medicin om man inte vill vänta ut den i fosterställning med tårarna forsande. 

Nej de går ju inte när man har barn, då är dom där jävla men ändå bra tabletter de som får en att stå och gå och kunna funka i vardagen. Men nu efter otaliga röntgen, undersökningar, blodprover ja även operation så vet inte vården vad de är för fel bara teorier vad de kan vara men ingen 100% svar. 

Och de i sin tur gör en mycket ledsen och deprimerad. Jag har nu i ett år bråkat och bråkar med vården för att få dom att forsätta leta även om de är väldig jobbigt för mig. 

Jag vill veta vad de är som gör mig så illa inombords. Många vänner frågar ofta vad de är som händer och sker men kan inte svara på den frågan.  

I nuläget ska jag få komma till en smärtklinik och hoppas på kunna komma på fötter och bli   " normal"  jag orkar inte med denna eviga kamp med vården och samtidigt må så dålig som jag gör. 

Jag mins inte hur de är att ha en bra dag att må bra känna sig frisk och smärtfri. 

De fins dom med värre bekymmer än mig med dom vet iaf vad de är. 

Jag har en undersökning till som kanske men bara ett litet kanske kan ge svarade frågan men jag har inga höga förhoppningar om de. Jag kämpar på så gott jag kan. 

Och tyvärr har man stöt på allt för många som bara varit nyfikna och vill veta allt men de gör inget de är ingen hemlighet att jag har ont. Men är mycket tacksam för er alla som stöttar mig i min kamp om en rätt att få veta vad som är felet.  Hoppas på ni alla kan hålla er friska och krya livet ut.