Muffzi

Allt jag har i mitt bagage alla händelser alla ord upprepas om och om igen, som ett ärr i min hjärna. Jag har under de senaste två åren genomgått så mycket inom vården bara för att få fram varför jag har så ont, varför jag mår som jag gör. 

Och till en börjar är man optimistisk och kör på om hoppet om att lösa problemet bli frisk orka göra saker kunna bli som förr då jag var nöjd med mig själv. 

Mer medans tiden gick, och man gjorde alla blodprov alla röntgen alla undersökningar och inga kunde riktigt då klem på de hela gör en bitter ,en stor del av mitt liv handlar om mediciner, läkarbesök och en stor del smärta. 

Man kör på och ser glad ut gör allt som ska göras. Glädjen i mitt liv är mina barn min familj som får mig att orka. Djuren får mig att för stunden glömma allt negativt och man fokuserar på nuet. 

Mina barn ger mig så stor kärlek som får mig att känna mig varm och glad. Dom ger mig allt jag behöver och lite till. Har en make som förstår hur jag har de som vet vad jag går igenom. Han acceptera läget gör ingen skillnad på mig eller någon annan. 

Men dom får därimot tyvärr se en bitter kärring som önskar inget mer annat att få må bra. Skiter i alla pengar i världen bara jag få må bra och få vara med mina barn så är denna bittra tant nöjd. Men mina barn och min make låter mig vara bitter just nu tills ja de kanske har löst sig. 

Jag tänker göra de sista nu inom vården sen ger jag upp och kör på med eget race. Ser vad smärtkliniken kan hjälpa mig med. Just nu är jag enbitter käring ,behöver få va de ett stund till måste få bearbeta allt. Så ge mig tid så ska allt lösa sig till slut. Kommer komma ut på andra sidan starkare och inte så bitter.